För en vecka sen hade jag precis kommit in från ett rullskidpass nu och kände mig otroligt nöjd med hur bra jag kommit igång med träningen i år. Det kändes verkligen som att det var MIN tur att få lite flyt och kunna träna riktigt hårt i sommar! Men så på eftermiddagspasset grusades min förhoppningar rejält.. När jag satt där ute i skogen helt själv med knäet ur led och inte kunde röra mig en milimeter snurrade tankarna runt runt. När ska JAG för en gångs skull få vara frisk och skadefri? Okej om jag misskött mig totalt och gjort en massa dumma våghalsiga saker..men det gör jag verkligen inte. Jag menar, ska jag inte ens kunna springa i skogen nu utan att oroa mig? Det hela blir inte bättre av att läkaren på sjukhuset och Fredriks läkare på Sophiahemmet säger samma sak: För varje gång det händer är det lättare att det händer igen. Och Göran på Sophiahemmet sa att NÄR det händer nästa gång kanske man får fundera på att operera. Vadå när? Det SKA aldrig hända igen om jag får bestämma. Det känns måttligt roligt att varje träningspass oroa sig för att det kan hända när som helst! Den här gången skulle jag ju bara gå och kissa bakom en buske, jag sprang inte ens..
Det finns inget värre än att inte kunna träna som man vill. Samtidigt som alla andra är i full gång med sin träning.....
Sofie
3 kommentarer:
Sofie lägg inte energi på andra skidåkare som tränar, det gör dig bara stressad. Fokusera istället på hur mycket starkare du blir mentalt av de som hänt och hur mycket energi du kommer ha när hösten och vintern kommer då andra är trötta och möra.. Hitta ditt sätt att må bra
Jag tror på dig!
Puss Sofie
Vi tänker på dig.
Du får be schejken av Oman att bygga en absolut slät marmorträningsbana som du får springa på eller helt enkel hålla dig till asfalt.
jag lider med dig min vän! :( det är jobbigt att behöva sitta still när man verkligen vill vara ute och röra på sig. själv är jag är verkligen imponerad av din glöd du visat för skidåkningen i vår (det är inspirerande att se), den bevisar att du kommer att komma igen. du får försöka behålla den och träna på andra saker. trist att det här ska drabba en av dom mest ambitiösa idrottstjejer jag känner. du är värd det bästa!
Skicka en kommentar